Elitserien 96 – The game of the past millenium…

Fick en liten flashback efter att jag läste ett inlägg av Hcore på Golden Hill angående baconhuvudet Tommy Töpel. Hcore nämnde nämligen De episka SEGA-spelen Elitserien 95 & Elitserien 96 i sitt inlägg.

Vet inte hur många som kommer ihåg det men AIK var ju tillsammans med HV71 de lag som prydde introt på Elitserien 96. Det var tider det…

När jag tittar på introbilden så här hundra år senare så blir jag alldeles varm samtidigt som det väcks ett antal frågor i mitt huvud.

  1. Är det Sam Lindståhl eller Joakim Persson som är målvakt ?
  2. Och va i h****te är han i så fall på väg åt för håll ?
  3. Har pucken gått i mål ?
  4. Eller är den möjligtvis i plocken ?!

Nu fick jag en blodad tand och jag kommer givetvis att återkomma med ett RETRO-inlägg gällande dessa två underbara spel.

Annonser

6 Responses to Elitserien 96 – The game of the past millenium…

  1. Marran skriver:

    Apropå up-to-date och retro, går man in på hockeyallsvenskan.se och ser dom bilderna som flashar förbi längst upp i bild, så kan jag tycka mig se Josh MacNevin iförd Växjö-tröjan på en av bilderna..? Är det bara jag eller stämmer det att det är han?

    • PROZAC skriver:

      Marran – tror Du kan ha rätt… Det ser faktiskt ut som Josh på en av bilderna. Ska vi stämma Hockeyallsvenskan på miljonbelopp kanske ?!?!

  2. Marie skriver:

    Hm, inte bara Josh. Fasth är också ett dragplåster!

  3. Marran skriver:

    Jag kanske borde skaffa en egen blogg, jag vet inte, men jag har så mycket tankar jag vill dela med mig av. Och vem skulle jag dela dom tankarna med om inte med dig, Prozac? En av dom bästa bloggarna som känns som en nyfunnen vän och som dessutom har ett stort varmt hjärta för AIK Hockey.

    Och Prozac, jag har tänkt och jag har tänkt mycket. Jag vill att du tar del av det jag skriver för det kommer direkt från mitt hjärta och jag känner att jag måste skriva av mig någonstans. Jag har ångest.

    Jag är hemma och sjuk för dagen och ligger just nu i sängen med MacBooken på magen och surfar runt. Jag börjar fundera på dom återstående matcherna. Sen kommer jag att börja fundera över säsongen. En säsong som snart är till ända och jag har fortfarande svårt att förstå att vi snart spelat en hel säsong i Elitserien. Det känns helt overkligt. Det har gått så fruktansvärt fort och jag minns fortfarande hetsen inför AIK-LHC, 1-5, i höstas, och att allt därefter passerat som en löpeld. Matcherna och resultaten har bara sprungit förbi och jag kan fortfarande inte inse hur stort det är att AIK varit med hela vägen.

    Men mitt i all denna glädje som jag känner över att laget varit med och spelat Elitserie-hockey denna säsong så kan jag samtidigt inte låta bli att känna en uns av ångest över två saker som jag inte kan släppa. Jag vet egentligen inte varför, men när jag tänker efter så tror jag att ångesten dels beror på att jag aldrig riktigt har haft möjligheten att slappna av och känna njutningen av att vi faktiskt befinner oss mitt i finrummet och sen att det beror på att jag så gärna vill se att laget etablerar sig i Elitserien. Varje beslut som tagits på isen och i avbytarbåset har präglats av en press och ett krav, speciellt från min sida, på spelare och ledare att vi måste bara lyckas. Vi måste bara lyckas med att etablera AIK i Elitserien för vägen hit, där vi befinner oss idag, har varit otroligt lång och det är en mycket lång väg kvar innan vi är där. Tron inom laget är det verkligen inget fel på och det är väl där någonstans jag finner lugnet och att ångesten släpper lite. Alla vill dra åt samma håll och alla har samma tro och, allra främst, förtroende för varandra.

    Som Gnagare har man lärt sig att jobba i motvind och även om vi är härdade och van vid att det blåser kalla stormar så skulle en kvalserie och, gud förbude, en säsong i Allsvenskan kännas så otroligt bitter och jobbig. Det skulle kännas som ett gigantiskt steg bak. Kanske två steg bak. Kanske tio. Tiden för att etablera sig är nu och en kvalserie, eller en säsong i Allsvenskan, är mycket ovälkommen efter en säsong där laget stundtals bländat mig och, framför allt, oss alla, med riktigt bra hockey. För AIK har varit ett mycket bra lag i år, med betoning på lag. Dom förtjänar att lyckas, som lag och dom förtjänar att vara kvar, som lag. Och därför känns det så konstigt att jag inte har kunnat slappna av och bara vara nöjd över matcher där vi presterat bra och faktiskt känt känslan att, vafan, vi spelar ju i högsta serien, fan vad kul det här är. För det är ren och skär lögn. Jag har inte kunnat njuta. Jag har inte njutit en enda sekund. Jag vill så gärna att det här laget ska lyckas i den benhårda konkurrens som råder. Jag vill så gärna gärna gärna att det här lag ska lyckas med att etablera sig. Och det är där den jävla ångesten kommer in. Ångesten hänger över mig för att jag hela tiden känt en oro istället för njutning när laget spelat som bäst.

    För varje match. Varje byte. Varje sekund, av denna säsong, har jag granskat spelare och detaljer. Jag har granskat allt. Dumpningar, tacklingar, räddningar, mål, insläppta mål, tekningar, utvisningar, styrningar, armbågstacklingar, avskjutna klubbor, studsande puckar, idiotiska utvisningar, hakningar, bönder, puck-outs, SSK:are, Värmlänningar, LHC:are, Göteborgare, Gävlebor och Renaslaktare i Luleå. Jag har granskat allt. Och jag har granskat det med ett mycket kritiskt öga och det är så tråkigt att allt snart är slut. För jag har inte tagit vara på den här säsongen på det sätt som jag kanske skulle ha gjort. Jag har inte suttit hemma i TV-soffan med den glädje och eufori som jag kanske borde ha gjort när laget vunnit mot dif i två raka matcher med 5-2, eller spelat ut Timrå i fem raka matcher, eller vunnit straffläggningar i norr och söder. Jag har inte tagit vara på tiden då AIK spelade sig tillbaka i Elitserien, skapade rubriker och var AIK med hela landet. Huliganerna. Hockeydödarna. Sparka, slå, AIK, så är det och kommer alltid att vara. Det har varit ångestladdat från nedsläpp nummer ett och det kommer vara ångestladdat enda fram till 3×20 min är spelat på Hovet på lördag.

    Jag misstänker att det kommer en tid då jag får känna njutning. Nästa säsong när AIK säkrat slutspelsplatsen efter 48 omgångar, då kanske jag kan börja njuta. Men det är länge kvar till dess och det är en ännu längre väg vi kommer vandra för att ta oss dit. Men dit ska vi. Till vilket pris som helst.

    Sparka slå, AIK.

    • PROZAC skriver:

      Marran – Jag lägger upp detta som ett eget inlägg… Jag håller med, det har gått om en löpeld och det har varit svårt, nästintill omöjligt att njuta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: